“Jag drack som en fisk, åt som en tjur och jobbade hela tiden”

Erik Lallerstedt

Erik Lallerstedt, legendarisk krögare, blir du aldrig blasé på att se ditt namn överallt, från såser till wraps?
– Nej, det är värre när det inte finns där det ska vara, i hyllorna i affärerna och sådär. Jag är inte girig men jag känner att någon måste göra ett bättre jobb om det är tomt där de ska finnas.

Hur tänker du om att åldras?

– Jag hade ingen åldersnoja alls vad jag vet om i alla fall, men så fyllde jag 70 år här vid midsommar. Då kände jag hur jag gick från före detta yngling till gubbe över en natt. Man går in på sista rakan. Dödsannonser har man läst länge, och det är många som är 73-74 år där.

Tycker du att det är obehagligt?
– Äh, det är livets gång…

Inte mycket att göra åt?
– Man kan äta vegetariskt, så länge man inte lider utav det.

Är det bra att äta vegetariskt?
– Ja, det är jättegott och man blir bättre. Känner sig fräschare. Man kan också dricka försvarliga mängder champagne, det är också bra. Men det finns inga garantier egentligen för någonting.

För 12 år sen gjorde du en stor omtällning i din kost och gick ner 24 kilo. Har du behållit dina goda vanor?
– Ja, min tes är att man kan dricka och äta vad man vill men inte hela tiden. Det började med att jag var för tjock, rökte som en borstbindare, drack som en fisk, åt som en tjur och jobbade hela tiden. Då bestämde jag mig för att ändra det och från den stunden levde jag så.

Motionerar du också något?
– Att röra på sig är jätteviktigt. Pappa dog på tennisbanan i hjärtinfarkt när han var 67 år. I de flesta yrken sitter man inte och rullar tummarna, det är stressigt men det försöker jag undvika nu. Hälsan är det viktigaste man har och betalar man med den är det alltid för dyrt.

Hur gick det till när du lämnade över ansvaret för Gondolen till din dotter Anna Lallerstedt?
– Det var i 2001 och jag stod på Frankfurts flygplats och skulle hem från en matresa i Alsace. Då ringde Anna och sa att ett flygplan hade åkt in i World Trade Center. Efter en halvtimme ringde hon och sa att det hade hänt igen, ytterligare ett plan hade kraschat in i den andra byggnaden. Under matresan hade jag funderat mycket på framtiden och vad som egentligen skulle hända med företaget, och jag kände att jag verkligen ville att Anna skulle ta över. Men jag hade inte vågat säga det till henne, för jag ville ge henne chansen att tänka själv.

Vad hände på flygplatsen då?
– Allt kändes väldigt slutgiltigt och jag frågade henne om hon kunde tänka sig att ta över efter mig och då säger hon: “Jag vill ju inget hellre!” Man blir gråtmild bara man tänker på det.

Sköter hon sig?
– Frågan är nog om hon tycker att jag sköter mig.

Vad tror du att hon skulle sagt om jag hade frågat henne om det?
– Att jag jobbar för mycket antagligen.

Gör du det?
– Det tycker inte jag. Det är ett sätt att leva.

Har det varit viktigt för dig att hålla företaget inom familjen?
–Ja det var det. Erik’s är mitt livsverk som jag har arbetat med i över 50 år, och min vilja är att lämna något efter mig som andra har användning för i framtiden. Det finns en fåfänga i att göra monument över sig själv. Det ligger säkert till grund för det här också.

Text: Linn Mauritzon

En längre version av artikeln finns publicerad på www.godavanner.se