”Vi kan inte ha ett jordbruk som slår ihjäl arter på det här sättet”

Johan Cejie Försäljningschef KRAV

Johan Cejie, diskussionsglad försäljningschef, du är en av anledningarna till att KRAV har gått från att vara en grön märkning i mängden till en stark röst i miljödebatten. Händer det att folk blir arga på er?
– Man kan inte förändra världen utan att någon blir arg. Samtidigt tycker jag inte att det är någon idé att konfrontera människor i onödan. Vi vill retas lite men inte jävlas, det är där vi kan göra störst skillnad – med positiv energi. KRAVs grundläggande inställning är att vi inte ska vara emot de som gör fel, vi ska vara för de som gör rätt.

Alla dessa märkningar! Vad skiljer egentligen KRAV från Svanen, EU-ekologiskt, Svenskt Sigill o s v?
– För det första måste man skilja mellan de märkningar som rör mat och de som inte gör det. Svanen och Bra Miljöval sysslar inte med mat utan tvättmedel, el och allt möjligt annat. Sen finns de mer specialiserade märkningarna som MSC, Rainforest Alliance och Fair Trade. Svenskt Sigill är helt enkelt ”den svenska modellen”, en ansvarsfull konventionell produktion där man gödslar, men så lite som möjligt. ”Ekolövet” är nog det är det som ligger närmast oss. Vi har samma grund, fast KRAV går längre när det gäller klimat, djuromsorg, socialt ansvar och tillsatser.

Vad är bäst, importerat eko eller konventionellt svenskt?
– Importerat eko är bäst – jag föredrar fjärr-KRAV framför närbesprutat. Om jag som konsument bara tänker på att köpa lokalt, då skickar jag samtidigt en signal till bönderna om att det är okej att de sprutar i ån som rinner genom ”mitt” naturreservat. Själv köper jag alltid KRAV-märkt potatis från området där jag bor, det är självklart för mig eftersom jag vill ha en levande landsbygd. Men det ska vara en levande KRAV-märkt landsbygd.

Sverige ligger bland toppländerna i Europa både när det gäller att köpa och odla eko. Varför är just vi så gröna av oss?
– När man har gjort undersökningar av konsumentbeteenden har några länder stuckit ut när det gäller ”altruistisk konsumtion”, det vill säga att man konsumerar med tanke på andra. Dit hör bland annat Sverige och Danmark. Varför just vi är så altruistiska? Där kan jag bara spekulera, det kan hänga ihop med allemansrätten, att folkrörelse- och välfärdssverige har lagt grunden och att vi bara är en halv generation ifrån bondesamhället.

Vilka är ni, personerna bakom det gröna märket?
– KRAV är ungefär 7000 certifierade företag och organisationer; dit hör också till exempel bondgårdar och en del skolor. Sen är vi 30 personer som är anställda, plus ett antal förtroendevalda i olika kommittéer, fiskekommittéer, regelkommittéer och sådant. Vi har tre huvudverksamheter: att hjälpa företag och organisationer så att de kan sälja mer, att kommunicera mot konsumenter och att utveckla våra regler så att det blir bättre för miljön, människorna och djuren.

Tjänar ni pengar på er verksamhet?
– Vi är en ekonomisk förening som ägs av 29 medlemmar, det är företag och organisationer som Naturskyddsföreningen, LRF och ICA. Ingen av dem har någonsin tagit ut någon utdelning när det gått bra för oss, eller satt in extra pengar trots att vi har varit på konkursens brant några gånger under de 32 år vi har funnits. Målet är att vi ska ha ett eget kapital och kunna vara en långsiktig partner som kan investera vinsten i utveckling, till exempel projekt för att hönsen kan komma ut mer.

Många hävdar att det vore omöjligt att försörja världens befolkning med enbart ekologiskt odlade grödor. Kritikerna – dit hör även en del forskare – säger att det skulle krävas orimligt stora odlingsarealer eftersom avkastningen blir lägre. Vad säger du om det?
– Jag menar att det inte är sant att det inte skulle gå att försörja världen med enbart ekologiskt jordbruk. Skillnaden i avkastning märks mer i länder som Sverige, man får till exempel ut färre ton vete vid ekoodling, men i tropikerna är skillnaderna mycket mindre – där kan eko ge en högre avkastning än konventionell, besprutad odling.

En annan kritik är att ekologiska grödor, exempelvis potatis, är väldigt utsatta för sjukdomar. Är det inte större risk för svältkatastrofer om vi inte besprutar?
– Vi har lärt oss en del sedan 1800-talets potatissvält. I dag vet vi mycket mer om hur sjukdomarna fungerar och kan hantera dem på ett effektivt sätt. Regionalt kan det bli sjukdomsutbrott men det får inga svälteffekter. Sen är det naturligtvis en kulturskillnad mellan de olika sätten att odla. I en ekologisk produktion måste man vara mer vaken, snabbare gå in med åtgärder, tänka igenom vad man odlar och hur man odlar.

Ett gäng namnkunniga forskare gick till och med i våras ut och hävdade att ekoodling är ”en dröm utan verklighetsförankring”.
– Det är ett faktum att vi har förlorat en väldigt stor andel av alla arter på bara trettio år, och mycket av det hänger ihop med bekämpningsmedlen inom jordbruket. Vi kan inte ha ett jordbruk som slår ihjäl arter på det här sättet – vi måste tänka på ett annat sätt. Svaret är att se över vad vi äter och hur vi äter, och göra det KRAV-märkt, då finns det en chans att vi kan rädda världen. Det kan vi inte göra med bekämpningsmedel – det är en återvändsgränd.

Behöver det ekologiska jordbruket utvecklas?
– Om man vänder på det kan man säga att vi har satsat oerhörda pengar på att utveckla det konventionella jordbruket. Jämför man hur mycket Monsanto, BASF och såna företag lägger på utvecklingen av kemikalier och genteknik med hur mycket pengar som läggs på metodutveckling inom ekologisk produktion – då är det makalöst hur bra avkastning vi trots allt har på eko. De bästa ekobönderna ligger på samma nivå som de konventionella. Och nu när vi börjar närma oss 20 procent eko av den totala arealen, börjar sortutvecklingen komma igång därför att det finns en marknad. Ge oss tio år och lite pengar så ska ni få se!

Hur ställer ni er till genteknik?
– GMO som teknik är inte elak, det finns ju en väldig spännvidd i den. Somligt är intressant, men en del av tillämpningarna är väldigt riskfyllda och därför är vi principiellt försiktiga. Problemet är när man börjar få resistenta sorter som sprider sig fritt, eller när man sätter bönder i beroendeförhållanden med producenter på grund av grödor som ger steril skörd. Om man med en ansvarsfull teknik kan minska risken för brunröta på potatis, klart – då kan vi ju titta på det. Vi släpper ingen jävel över bron förrän vi är säkra på att det är rätt väg, och så länge går det bra utan GMO behöver vi ju inte storma fram.

Vad jobbar ni på just nu?
– I några år har vi varit fokuserade på att få upp volymerna och nu har vi 8500 registrerade produkter. Vi vill att de ska bli ännu fler, men vi har ändå kommit så långt att vi är i en ”soul searching-fas”. Är det kanske nu det är dags att skärpa till reglerna?

Allt fler skolor låter KRAV-certifiera sina måltider. Vad beror det på?
– Vi har haft en medveten satsning på offentlig sektor eftersom för många människor kommer i kontakt med maten där. Sen är det en väldigt viktig förebild, att 100-tals skolor kan använda kravmärkta råvaror på en 10-kronorsbudget skjuter ju sönder hela argumentet om att det är dyrt med KRAV.

Sverige är så litet. Känns det inte lite tröstlöst att höja ribban ytterligare här, när det ser ut som det gör på andra håll i världen?
– KRAV som organisation är en del av en global rörelse som handlar om ekologisk produktion på olika nivåer. När vi reste runt i Kina i höstas, träffade jag till exempel en organisation som i mångt och mycket är vår motsvarighet i Kina, och våra idéer kunde få fäste någon annan stans och de kunde inspirera oss. Jag känner inte tröstlöshet, jag känner tillförsikt och handlingskraft!

Säljer ni KRAV utomlands också?
– Bland annat är vi framme och nosar i Kina för att se om vi kan hitta köpare där och den 10 december öppnar det en butik i Hong Kong som bara säljer svenska, KRAV-märkta produkter. Dels vill vi nå ut med ett budskap i världen, dels vill vi kunna ge våra svenska företag en chans att minska riskerna om de vill sälja i Hongkong. Vi tror definitivt att handel är en viktig väg till att rädda världen.

 

Slutligen: när är ni klara, när lägger ni av?
– När livsmedelsproduktionen och konsumtionen är hållbara. Om man undantar blåmusslor så finns det ingen produktion som är hållbar i dag. Fast vi kommer nog inte lägga ner då heller, utan först när maten vi producerar bidrar till att läka miljön.