”Den här sidan av Sverige är det inte många som vill se”

Lasse Wennman, Malakiten i Gävle, Årets Miljöhjälte 2016

Lasse Wennman som blev Årets Miljöhjälte på TV4-galan i december, varför har du 350 kilo julskinka i bilen?
– Det är både julskinka och matlådor. Julskinkan går mestadels till helt vanliga människor som råkar ha ont om pengar och matlådorna ska delas ut på ett ställe dit människor med missbruksproblem kommer.

Du driver Matakuten som samlar in tonvis med överskottsmat från Gävles butiker och delar ut till behövande. Vilka är de?
– I förrgår kom det 98 personer, pensionärer, studenter, familjer… Sen kommer också hemtjänsten och hämtar mat till sina pensionärer. Den som har behov kan komma till vår lokal och hämta mat. Vi kollar inte upp någon utan det är upp till ens eget samvete.

Varifrån kommer all denna gratismat?
– På morgnarna åker vi runt och hämtar matvaror från de flesta butiker i Gävle. Just nu står jag utanför ICA Maxi, här ska vi hämta allt från kryddor till mejerivaror. Det är ofta förpackningar som är lite halvskadade, men innehållet måste vara absolut prickfritt. Ungefär tre gånger per dag fyller jag skåpbilen, sen åker jag till vår lokal där ett par personer sorterar ut dåliga apelsiner och häller upp mat i småpåsar så att den ska räcka till fler.

Har det funnits några speciellt starka ögonblick i ditt arbete?
– För några jular sedan åkte jag hem till en ensamstående mamma. Jag hade hört att hon hade det väldigt dåligt så jag hade med mig en riktigt stor kasse med julmat. När jag ringde på dörren hörde jag hörde små barnsteg, så kom det en liten flicka och öppnade. ”Är mamma hemma?” frågade jag. Hon ropade in mot lägenheten, sen kom det en väldigt, väldigt trött och hålögd mamma. ”Hej”, sa jag, ”här får du en påse från en vän”. Och hon började grina, vet du! Riktigt! Så säger flickan till mamman: ”Men mamma, nu får vi ju julmat fast du sa att vi inte skulle det!” Sen fick hon en julklapp också; vi brukar dela ut julklappar tillsammans med något som heter Basket Brigade här i Gävle. När jag åkte därifrån fick jag stanna bilen en stund och gråta.

Är folk verkligen så fattiga i Sverige??
– Ja, och den här sidan av Sverige är det inte många som vill se. Jag har kommit hem till familjer där de inte ens har möbler, då är det extra underbart men också extra jobbigt att komma med den här stora matkassen, när föräldrarna gråter och barnen blir jätte-jätteglada. Matakuten är en del av den stora lösningen – fattigdom har ju mycket att göra med hur man äter och då ska vi ju inte kasta ”deras” mat.

Hur fick du denna fantastiska idé?
– Det var när jag såg hur mycket bröd som kastades från en brödbil. Då hade jag precis jobbat på ett soppkök i Malmö och delat ut mat till väldigt mycket människor som var hemlösa eller missbrukare. Sen började jag tänka på alla vanliga människor där pengarna bara tar slut de sista dagarna i månaden. Min inställning är att varje barn ska ha frukost, och egentligen är det barnens frukost vi slänger.

Fast tack vare dig är det fler barn som får frukost nu.
– Ja, det blir faktiskt otroligt många frukostar man kan dela ut i form av till exempel bröd, frukt och yoghurt.

Har du själv upplevt att pengarna inte räcker till mat?
– Ja, jag var narkoman i 25 år. Narkotikapolisen ansåg att jag var ett hopplöst fall. Den 12 april -91 kördes jag till ett kristet behandlingshem i Småland där jag fick lära mig allting från början, sen började jag ägna jag mig åt socialt arbete. Det finns inga hopplösa fall.

Många tänker nog att de vill hjälpa, men hur gör man för att ro i land ett så stort projekt?
– Man börjar i det lilla med att hämta bröd. Det är en katastrof hur man hanterar brödet i samhället! I nästan två år jobbade jag helt ideellt och körde egen bil. Under tiden skapade jag relationer. Det gäller att göra ett trovärdigt arbete, butikerna vill inte slänga men de ger ju inte heller bort till kreti och pleti. Nu ringer de själva och vill skriva avtal.

Jobbar du fortfarande gratis?
– Nej, jag har blivit anställd av Gästrike Återvinnare, de ser att jag är toppen på återvinningsberget eftersom jag räddar jättemycket mat från att slängas. Ungefär 10 ton i månaden blir det, och det innebär bland annat otroligt mycket bärande.

Vad tänker du göra härnäst?
– Jag vill att Matakuten ska spridas över landet för det är en så enkel modell. Det finns ingen ”tjäna massa pengar-idé” utan man betjänar människor, tar hand om överflödet och delar ut det. Det skulle vara fint att kunna åka runt och konsultera, många städer har redan hört av sig och vill ha information. I Sandviken har de också startat en Matakuten, fast den är byggd på ett lite annat sätt. Man får en matkupong i kyrkan, sen går man till Matakuten och får sin mat.

Hur kändes det att bli Årets Miljöhjälte 2016?
– Inte var det väntat – jag tänker inte så. Jag vill sprida glädje. Att få pris är en fantastisk krydda i tillvaron men Svenska Hjältar har varit lite för stort. Jag brukar alltid titta på galorna och sitta och gråta. Jag tänker, “inte är väl jag en sån hjälte, som de som är på tv?”

Du är nog det.
– Ja, jag är väl det. Men det är väldigt många som hjälper… men de är ändå för få.