”Elden var vår fiende”

SM sara svensson

Hej Sara Svensson, vad fick dig att lämna sommarlugnet och åka upp till skogsbranden i Älvdalen för att laga mat till 200 brandmän?
– Jag låg hemma i sängen när jag såg Facebookinlägget: ”Älvdalen behöver kockar”. En vän hade taggat mig, en kille som hette Antonio hade lagt ut det och han skrev att det var kris. Så jag svarade: ”Ja, det vore fint”, med ett hjärta. Men efter fem minuter tänkte jag, ”det här kan jag inte bara släppa!”

Du är till vardags skolkock på Slottsskolan i Vingåker som i våras vann titeln ”Årets Matglädjeskola” i Arla Guldko. Men ändå, tvekade du aldrig inför uppgiften?
– Nej, inte ett dugg, faktiskt. Jag var så sugen på att få åka iväg och göra något så här stort, och efter att jag meddelat Antonio att jag ville åka, och fått svaret att jag var ”varmt välkommen”, kontaktade jag min chef för att fråga om jag kunde få ledigt från mitt sommarjobb som kock på ålderdomshem.

Var hon svårövertalad?
– Hon skrev: ”Bara gör det! Vi ställer upp!” Sen tog hon kontakt med personalchefen, och tillsammans bestämde de sig för att inte bara ge mig ledigt utan även betala min lön i Älvdalen.

Och sen gav du dig av?
– Ja, efter att ha jobbat färdigt på söndagen kramade jag om pensionärerna och de önskade mig lycka till. Längs vägen fick jag stanna till i Karlstad; det var en kvinna som läst om mig och hon ville skänka matvaror för 6000 kronor som hon och hennes son fått ihop genom en auktion. Jag proppade bilen full med kaffe och chokladbollar, sen fortsatte jag norrut. Klockan 21 på söndagen kom jag fram till Särna, där fick jag en husbil att bo i och sen gick jag runt och tittade i skolköket som man hade ordnat till mig.

Hur kändes det när du väl kom upp?
– Så här är det: Man sitter i en bil och kör, det är fint väder och man lyssnar på musik, men när man närmar sig ser man att det börjar bli mörkt och att det ryker. Då får man får ont i magen och blir illa till mods – det blir inte ”på riktigt” förrän man faktiskt ser det. Senare, när branden var under kontroll, fick vi åka iväg med hemvärnet och dela ut matlådor i fält.

Det låter nästan som om kriget hade kommit?
– Ja, det var lite samma känsla. Elden var vår fiende! Det stod militärfordon på vakt vid olika stationer och det första stoppet kom efter en mil. Vi såg jättemycket brandbilar från Tyskland och Polen; där stod militärhelikoptrar och mitt emot fanns en stor bas för staben. På kvällen försökte jag prata med två av brandmännen som var kvinnor, de bara stod där helt blanka i ögonen. ”Hur mår ni?” Frågade jag. ”Det vet vi inte”, sa de. De kunde inte ens dricka vatten, det bara kom upp igen…

Hur mycket mat fick du laga?
– Det var ungefär 275 luncher och 275 middagar som skulle lagas varje dag, och 275 frukostmackor, specialkoster och fikor… Innan jag kom hade maten lagats i campingplatsens kök och de jag tog över från var helt slut! De var inte riktigt rustade för uppgiften, så de var väldigt tacksamma när vi kom. Förutom jag kom det en sjökock och ytterligare en kille, sen hade vi volontärer från Särna idrottsförening som bredde mackor. Min uppgift blev att stå för alla frukostar och matlådor som skulle ut på fält under den vecka det tog att få branden under kontroll.

Är du glad över att du åkte?
– Gud, ja! Att få vara med om detta var en mäktig känsla, det var så många människor som jobbade mot samma mål. Trots att det var kris höll alla sams, gjorde sitt bästa och litade på varann. Jag kommer att bära med mig jättemycket av det här både i mitt ledarskap och i min mammaroll. Framför allt kommer jag tänka större och inte ägna så mycket tid åt att fundera över småsaker.

Vad ska du göra nu?
– I morgon sätter jag nya menyer och till nästa fredag har jag lovat sushi till ungdomarna på skolan. Kanske jag ska lägga in någon liten brandmansfest också? Vår matsal är ju så mycket mer än bara en plats där man äter.

Du är utbildad musiker, hade du med dig gitarren till Älvdalen?
– Ja, fast jag har en grej för mig i mitt liv… när jag möter människor som älskar mina gitarrer, då ger jag bort dem! Jag har haft tre olika gitarrer som jag har gett bort. Den förra hamnade på ett behandlingshem för ungdomar med drogmissbruk. Sen hade jag med mig en gitarr upp till Älvdalen för att kunna sjunga och spela med personalen, då var det en bartender som bara satt och kramade gitarren och sa att det var den finaste han sett. De klickade verkligen, så jag signade den ”till Edvin från Sara” och gav den till honom. Då började han gråta. Nu har jag ingen gitarr och på lördag är det spelning, jag ska vara förband till Chris Kläfford på Pride-festivalen. Men det ordnar sig.